Affärsmöjligheter utomlands, ofta i Västafrika

Ett ganska vanligt bedrägeri mot europeiskt och svenska företag är att någon skapar falska affärsmöjligheter i länder med begränsad internetanvändning och med ett sämre fungerande samhälle. Den falska affärsmöjligheten kan vara kopierad från en verklig på något annat håll i världen och därmed se realistisk ut. Måltavlan (eller måltavlorna) för bedrägeriet kontaktas och uppmärksammas om affärsmöjligheten, och det kan till och med genomföras en fullständig anbudsprocess om den påhittade kunden är en offentlig myndighet eller en påhittad upphandlingsorganisation för myndigheter.

I ett bedrägeriförsök från 2022 där ett svenskt företag utsattes skapades en upphandling i Togo i Afrika och den upphandlade ”myndigheten” angavs som en samarbetsform mellan olika myndigheter i flera västafrikanska länder. Namnet på myndigheten kompletterades med fungerade telefonnummer, e-postadresser och en, för regionen, väldesignad hemsida. Företaget lämnade in ett anbud på upphandlingen, som specificerats på ett föredömligt sätt och med ett rimligt inköpsbelopp och produktvolym för marknaden. Efter ungefär sex månader fick företaget besked om att upphandlingen vunnits, att kunden skulle betala i förskott (vilket är vanligt i regionen), och att det översända köpeavtalet behövde skrivas under.

Alla dokument var välgjorda och allt såg korrekt ut. Eftersom beloppet var rimligt, kunden verkade finnas och kunden uppförde sig som en riktigt kund, både via telefon och epost, fanns det ingen anledning till oro. Kunden föreslog ett möte i Togo för att signera avtalet och erbjud sina tjänster för att hämta upp vid flygplatsen inför mötet. Som alternativ till att fysiskt komma till Togo föreslog kunden att en lokal advokat kunde anlitas för att skriva på dokumentet med fullmakt från det svenska företaget.

Oavsett fullmakt och oavsett det fysiska mötet, menade kunden att lokal legal representation behövdes för att fullfölja avtalet. Detta baserat på myndigheternas krav i Togo. Kunden föreslog dessutom en advokatfirma som skulle kunna hjälpa till och som var auktoriserad av myndigheterna i landet för sådana tjänster.

Advokatfirman som kunden rekommenderade hade en välfungerande hemsida, epost och telefonnummer. Alla kontrollerades av kunden för att vara säker på att firman fanns på riktigt och var seriös innan ett avtal med firman skulle skrivas. Firman skickade dessutom ett professionellt avtalsförslag med kostnadsuppskattning till kunden i Sverige. För att kontrollera firman försökte den svenska kunden förhandla om priset och advokatfirman skötte detta på ett professionellt och trovärdigt sätt.

Kunden i Togo hade relativt bråttom och ville få köpeavtalet signerat och vidimerat av advokatfirman inom tre veckor. Det svenska företaget ringde Togos ambassad i Berlin, vilket är den närmsta ambassaden för Togo, och frågade om upplägget och om både kunden och advokatfirman i Togo kunde kontrolleras eller bekräftas. Beskedet från ambassaden var att det gick att kontrollera, men att det skulle ta minst tre veckor på grund av långsam postgång och långsamma myndigheter.

Det svenska företaget hade vissa misstankar vid det här laget och att kunden hade bråttom i kombination med att det tog lång tid att verifiera kunden var avgörande för att misstankarna skulle utvecklas till starka misstankar om bedrägeri. Företaget anlitande en annan advokat i Togo för att undersöka både advokatfirman och kunden och fick snabbt besked om att ingendera fanns på riktigt. Kunden kontaktades med besked om att en annan advokatfirman än den som de rekommenderat hade anlitats, vilket gjorde kunden mycket upprörd. Detta bevisade bedrägeriet och kontakten upphörde.

Det bedragaren var ute efter var att det svenska företaget skulle förskottsbetala advokatarvodet (eller betala efter att ”tjänsten” utförts). Den påstådda affären var på ungefär 15 miljoner kronor och advokatarvodet var i storleksordningen 50 000 kr, vilket gjorde det mycket litet i sammanhanget. Om misstankar inte uppstått, tex efter kontakten med Togos ambassad, hade pengarna lätt kunnat betalas och sedan hade ”kunden” blivit tyst och försvunnit.

Anledningen till att länderna i Västafrika är vanliga utgångsländer för bedragarna är att både internetmognaden och kontaktmöjligheterna via telefon är begränsade, vilket gör det mycket svårt att kontrollera om en påstådd kund eller myndighet finns på riktigt. Även riktiga myndigheter har begränsade och gammeldags hemsidor, vilket gör att en bedragare snabbt och enkelt kan sätta upp en hemsida som är minst lika bra som en äkta. Genom att göra affärsmöjligheten trovärdig, och till och med sätta upp en hel upphandlingsprocess, och göra avgifterna rimliga är det lätt gjort att falla för bedrägeriet.